Naturen är ett underbart ställe där man får komma till den precis som man är som människa med alla sina brister och funderingar, idéer, problem och frågor eller bara sin enkla tacksamhet till livet och bara vara där helt kravlös och bli omfamnad av naturens armar och bara bli omhändertagen på ett helt underbart sätt som bara naturen kan erbjuda oss människor.
Min fråga är då följande, varför är vi inte oftare i naturen och njuter av dess skönhet och får chans till sinnesro, istället springer vi runt i vår värld och stressar och skall hinna så mycket som möjligt så vi blir godkända för det jobbet eller karriären, arbetet, familjen m.m.
Varför stannar inte vi människor någon gång upp och verkligen tar oss på huvudet och funderar vad håller vi på med egentligen och jag kan ju säga med handen på hjärtat att jag är inte alls är oskyldig långt ifrån men jag vill uppleva något annat en att jaga pengar, status, berömmelse, makt, karriär m.m.
Jag vill känna sinnesro och det är viktigt för mig som person och människa jag vill försöka att komma ifrån världens brus och gå min egen väg och det är så härligt när jag är ute i skogen och tar min kamera och sätter mig på en stubbe och stänger mobil och bara vara stilla och sitta där ensam i skogen och bara koppla av och andas med skogen.
Så nu kommer jag försöka på att fokusera på att andas mer med naturen och lära mig stressa ner och koppla av mer, inte för någon annans skull utan för min egen skull så jag kan få sinnesro och gå genom livet på ett nytt sätt och bejaka naturen som finns runt oss som ligger där väntar på att vi skall bejaka dess kraft och möjligheter. Det har funderat förr och det fungerar fortfarande utmärkt.
Detta är blev nästan en novell men det är några tankar som jag har haft den sista tiden som har växt inom mig som jag ville bara dela detta med er vänner och där finns kraft i naturen mer än vi själv anar som vi har till vårt förfogande både för kropp och själ och den är gratis och väntar på oss.
Ha en underbar onsdag och passa på att koppla av och ha det bäst.
© 2024 Lars Svendsen Fotografier